English below
Okej, nu kommer den. Bloggen om tvångsmässigt överätande. Ännu en i raden av självutlämnande bloggar. Den har legat och tryckt här nu i en tre-fyra dagar och värkt och velat ut. Men jag har inte tyckt mig ”ha tid” att skriva den. Jag har inte tyckt att det skall behöva vara nödvändigt. Jag tyckte att det borde väl gå ändå den här gången. Att bara sluta. Att bara sluta med gottätandet på kvällarna helt enkelt. Det skall väl inte behöva vara så himla svårt. Jag gjorde det ju i höstas. Bekände offentligt, bildade en stödgrupp – och slutade. Det gick ju hur bra som helst. Så jag tyckte inte att jag skulle behöva er hjälp den här gången. Men ack vad jag bedrog mig.
Och inte blir jag väl mer lockad att skriva efter att ha ”råkat” titta lite på Dokument inifråns ”Jag är googlad” som tar upp vad effekterna kan bli av att vara alltför synlig på internet i allmänhet och i sociala media i synnerhet. Jag är dessutom jättetrött och tänker, äh jag skriver den imorgon bitti istället. Men djupt inom mig vet jag att det bara är undanflykter. Försök att smita undan. Att slippa. Slippa befatta mig med temat Begär.
Jag hade just klarat 2 dagar utan snask. Men jag visste egentligen tydligt att det var fullständigt ovidkommande och inte tillförlitligt för fem öre, för det där beslutet djupt inom mig var inte fattat. Beslutet till förändring. Den inre övertygelsen. Så som det var i höstas när det faktiskt gick helt av sig själv. För någonting centralt hade då förändrats i mitt förhållningssätt till suget. Men det var uppenbarligen inte beständigt. Varför? Ja, det är det jag skall försöka ta reda på nu. Jag vet bara helt vagt att det har någonting med att sabotera för mig själv att göra. Egots sista krampaktiga och desperata försök att hålla mig fast i sitt grepp.
Alla begär fungerar på precis samma sätt. Alkohol, droger, socker+vetemjöl, sex, prestations-kickar. Det drar och det drar och det drar, tills man till slut bara inte kan står emot. Man ger efter och så är det skönt en liten mikroskopisk sekund, för att sedan snabbt övergå till suget efter MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER! Och det osar skam och förnedring överallt där begäret drar fram. Skam, misslyckande och känslan av att det jag egentligen vill ha, det jag egentligen vill uppnå är omöjligt. Därför spelar det ingen roll om jag ligger här och krälar i skiten, för det är ändå ”kört”. Så resonerar egot för att övertyga mig om att det inte är någon idé att streta emot. Och på ett plan får jag faktiskt lov att hålla med. Det är ingen idé att streta och strida sig loss från egots grepp och försöka ”vinna” den här kampen. För det går inte. Jag kan inte kriga mig till fred. Jag kan så inte heller vinna en kamp som egentligen inte ens existerar. Jag kan inte med min envisa vilja stånga mig bort från begärets grepp om mig. Jag kan inte heller intellektuellt tänka fram ett beslut. Beslutet måste fatta sig själv, helt organiskt inifrån i total harmoni med kropp och själ. Då släpper kampen. Den går upp i rök. Omvandlas till ljus. Och då är det som när man väl blir av med huvudvärk, magont, eller vilken åkomma som helst, att man genast glömt bort att den någonsin existerat. Och istället lämnas plats åt frihet, lycka, lugn, glädje, harmoni och kreativitet.
Begäret är förrädiskt och förföriskt och äger en förmåga att dölja och förklä sig mycket väl. På dagarna är jag något av ett hälsofreak och på kvällarna näst intill bulimiker. Raw food drinkar till frukost, raw bovetegröt med allsköns frukter och blötlagda fröer till lunch och kikärtsröror med qinoa och stora salladsberg till middag. Och jag äter inte detta för att vara duktig eller så, utan för att jag verkligen gillar det. Så den sunda sidan av mitt matbeteende är rakt igenom ärligt och sant.
Men så fort sista tuggan på middagen är svald, så brakar helvetet löst. Och detta ögonblick sammanfaller ser jag ju nu med att arbetsdagen är slut. Med krampande skuldror har jag knipit ihop och kört på en hel dag och nu vill jag banne mig ha min belöning. Till och med när det fysiska sockersuget släpper (för det går ur kroppen på ett par dagar) så vill kroppen ha sin belöning, så länge jag låter mig stanna kvar i anpassningen till vår kulturs system. Jag syftar på hela robot-paketet: vakna-jobba-äta-konsumera-tv-sova. Det vill säga att inte lämna något utrymme till att stanna upp och känna efter vad är mitt hjärtas innersta önskan just nu. Och till varje pris hindra människan från kontakten med sin inre vetskap om att det inte bara är möjligt att förverkliga denna dröm, utan helt avgörande och nödvändigt för hennes överlevnad.
Så länge jag fortsätter att anpassa mig till detta jävulens påfund så är också jag fast i dess grepp, fjättrad med bojor runt bägge vrister. Där finns ingen utväg. Trots att jag ”lever min dröm”. MEN jag måste inte fly från civilisationen för att bli fri och autonom. Det räcker att jag gör om den till min. Jag sätter själv min egen ram och förhåller mig helt fri att välja vad som för stunden skall rymmas inom den. Det jag gör medvetet är heller inte farligt. Det är därför jag trots allt känner mig trygg när jag väljer att fortsätta att publicera mina bloggar. Jag är visserligen fortfarande lika sårbar, men i grunden trygg för jag vet att jag i alla fall gjort ett val. Jag har gjort det här valet, för att jag intuitivt vet att i bekännelsen finns en inneboende kraft. Och då talar jag om den medvetna bekännelsen. För jag är inte ute efter någon slags prostitution där det ena och det fjärde skall fläkas ut, som något slags självändamål, för att andra skall kunna känna sig lite ”bättre”. Nej, det är inte det som är själva vitsen. Kraften ligger i att när jag för upp till ytan, det som jag tidigare hemlighållit, så omvandlas vad än det kan tänkas vara automatiskt till ljus. I princip skulle det räcka att avslöja mina hemligheter för mig själv. Samma process träder även då i kraft. Här är vi alla olika, men för mig är det svårare att ta steget att verkligen se mina hemligheter i vitögat ensam. För jag blir indirekt mer ”tvungen” att vara mina insikter trogen om jag vet att där finns vittnen till processen.
Sen tycker jag väl kanske också, praktiskt lagd som jag är, att det skulle vara lite ”slöseri” att hålla insikterna för mig själv. Så fort någon pollett trillat ner hos mig så vill jag förstås dela med mig till andra. Så är vi människor i grunden konstruerade, under alla lager av jante-rädslor. Och dessutom ger det mig också en känsla av mening med illamåendet och de sura choklad-och-tonfisks-uppstötningarna som bränner i halsen. Och med magen som växer. Det är inte i onödan. Det finns en mening med att jag går igenom det här, som till och med går bortom min personliga utveckling. Som är större än mig själv. Att jag på allvar möter begäret ansikte mot ansikte, får ringar på vattnet långt bortom landets gränser. När människor från när och fjärran berättar för mig hur mycket det betytt för dem att få en dörröppnare i precis rättan tid, så blir valen väldigt enkla och solklara. Jag förstår plötsligt att det är det här som är att uppleva min egen förmåga inifrån. Och jag blir väldigt på det klara med varför jag sitter här mitt i natten och skriver. Och som ett brev på posten förnimmer jag till och med mitt eget värde.
Kärlek.
* * *
Begärets grepp tar sig för mig uttryck i ”snälla saker” som att titta på tv/film eller läsa en bok i kombination med konstant inmundigande av mackor och sött. Ikväll var det en tv-serie där en lätt alkoholiserad kvinna, mot sin vilja, fingrar på en vinflaska. Efter många om och men häller hon till slut upp ett glas i alla fall, för det sen ytterst tveksamt till munnen, kämpar in i det sista för att inte ge efter… Men så tar hon klunken. Och då reste jag mig i samma stund (efter mina 2 dygns inre kamp) och hämtade vad som för tillfället fanns tillgängligt i gömmorna – marsipan, mörk choklad, en halv gammal chokladtomte och så senaste skriket, en ask cream cheese med chokladsmak(!), jag nämner inga varumärken, men den nyheten var väl kanske inte direkt någon succé precis.
Okej, jag ger efter. Jag frossar. Ja, jag får nog faktiskt lov att kalla det hetsäter, eller i alla fall näst intill. Men tvångsmässigt är det ju hur som helst. (Bekännelsen.) Jag har aldrig klassificerat det så tidigare. För på ytan ser det nog ganska lugnt och sansat ut. Ja, till och med rätt mysigt, uppkrupen i soffan med filt, god bok och en ostmacka. För som sagt egot kan verkligen konsten att förklä sig i de mest välanpassade kostymer. Men inuti är det krig. Min själ vet att det så kallade ”myset” hindrar mig från att leva fullt ut. Hindrar mig från att vara i mitt esse och uppleva samhörighet och gemenskap. Anpassningen och individualiseringen sitter tätt tätt ihop. Det är därför vi sitter splittrade en och en i våra små lådor till boenden, för det är endast i separerat tillstånd som det går att anpassa människan. Tillsammans är vi alldeles för starka.
Det så kallade myset i tv-soffan, med ostbågeskålen till vänster och chipsskålen till höger, har ett alldeles för högt pris. Vi säljer ut vår själ för en ostbåge eller en ostmacka. Eller nej, förresten inte en ostmacka, utan snarare en sju-åtta stycken + resten av allt snasket. Fast även om jag så fick tusen ostmackor och tusen ostbågepåsar, så får ni lov att medge att det är ett rätt ynkligt pris för en själ. Men i själva verket rear vi ut oss så till den grad att vi till och med betalar för snusket.
Jag spyr i alla fall inte. Kroppen verkar ha någon slags spärr ändå, så den hejdar sig strax innan det är dags. Vet att gränsen går där. Men magmunnen orkar inte hålla tätt, så de söta små stötarna sipprar igenom som en sista liten bonuskaramell. Eller kanske en avskedshälsning. Eller varför inte en godnattkyss. Oavsett vilket så ämnar jag nu sluta fred med frosseriet inom mig. Sluta fred med frosseriet som fenomen. It´s your turn now, baby! Okej, jag kan inte kriga bort dig, inte strypa dig, inte önska bort dig. Så jag får helt enkelt bara acceptera att du finns där, men jag tänker inte göda dig mer med min rädsla för dig. Du får gå där som katta. Och imorgon är det en ny dag och då får vi se vad som händer. Och mitt stora trumfkort är att jag numer vet hur jag kan vara NÖJD oavsett vad som sker.
Stina Solstråle
In english:
Compulsive overeating, Cravings and the force of Confession
Okay, here it comes. The blog of compulsive overeating. One more in the line of self-disclosure blogs. It has been here now for three-four days and ached and wanted to get out. But I did not “have time” to write it. I have not thought it should be necessary. I thought it ought to go anyway this time. To just stop. To just stop with good eating in the evenings simply. It does not have to be so damn difficult. I did it last fall. Confessed publicly, formed a support group – and stopped. That went really well. So I did not think I would need your help this time. But alas I was cheating me.
And no, I am not more tempted to write after “accidentally” watching a documentary called “I am googeled” that addresses what the effects might be of being too visible on the internet in general and on social media in particular. I’m also really tired and think, oh I write it tomorrow morning instead. But deep inside me I know that it’s just excuses. Try to dodge. To escape. Avoid having to concern myself with the theme of craving.
I had just passed two days without sweets. But I really knew clearly that it was completely irrelevant and not reliable for five cents, for that decision, deep within me was not taken. The decision to change. The inner conviction. As it was last fall when it actually went all by itself. For something essential had changed in my approach to cravings at that time. But it obviously was not resistant. Why? Yes, that is what I will try to find out now. All I know is completely vague that it has anything to sabotage myself to do. My ego´s last convulsive and desperate attempts to keep me firmly in its grip.
All cravings works exactly the same way. Alcohol, drugs, sugar + flour, sex, kicks out of achievement. It pulls and pulls and pulls, until you finally just can not resist. You give in and so it is nice a small microscopic seconds, and then quickly move on to urge for MOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOORE! And it smacks shame and humiliation wherever craving pulls. Shame, failure and feeling what I really want to accomplish is impossible. Therefore it does not matter if I lie here and crawl in the dirt, cause still it´s simply no idea. So ego reasons to convince me that there is no point in resisting. And on one level, I am actually allowed to stay with. There is no point in resisting and run away from the ego’s grip and try to “win” this fight. For you can not. I can not fight in order to get peace. I can so not win a fight that does not really even exist. I can not intellectually think up a decision. The decision has to make himself completely organic inside in total harmony with the body and mind. Then the fight dissolve. It simply dissapeares. Converted into light. And then it is that once you get rid of headaches, stomach pain, or any ailment, that you immediately forget that it ever existed. And instead leaves space for freedom, happiness, peace, joy, harmony and creativity.
Desire is insidious and seductive and takes an ability to hide and disguise themselves very well. In the day time I’m somewhat of a health freak and in the evenings almost bulimic. Raw food drinks for breakfast, raw buckwheat porridge with all manner of fruits and soaked seeds for lunch and chickpeas with qinoa and large salad mountain for dinner. And I do not eat this to be good or anything, but because I really like it. So the healthy side of my food supply is straight through honest and true.
But as soon as the last bite of dinner is swallowed, then hell breaks loose. And the moment, I can see now, coincide that the working day is over. With cramped shoulders, I have garnered up and running in all day and now I damn well want my reward. Even when the physical sugar cravings release (for it goes out of the body in a few days) so the body would have its reward, as long as I allow myself to stay in alignment with our culture systems. I refer to the whole robot package: wake up-work-eat-consuming-television-go to sleep. That is not to leave any space to stop and feel what is my heart’s desire right now. And at all costs prevent people from the contact with their inner knowing that it is not only possible to realize this dream, but vital and necessary for her survival.
As long as I continue to adapt to the vagaries of the devil, so too I settled in his grip, fettered with shackles around both ankles. There is no escape. Although I am “living my dream”. BUT I must not run away from civilization in order to be free and autonomous. It is enough that I remake it to my own. I set myself my own frame and relate myself completely free to choose what is for the moment to be found within it. What I do consciously is not dangerous. That’s why I nevertheless feel safe when I choose to continue to post my blogs. While I am still just as vulnerable, but basically safe because I know that I at least made a choice. I have made this choice, because I intuitively know that the confession is an inherent power. And here I speak of the conscious confession. Because I’m not looking for any kind of prostitution where everything is peeled out, like some kind of goal in itself, so that others will be able to feel a little “better”. No, that is not the point. The power lies in that when I bring to the surface, whatever was previously concealed, so it will automatically be converted into light. Acctually it would suffice to reveal my secrets to myself. The same process will take place. Here we are all different, but for me it’s harder to take the step to actually see my secrets in the eye alone. Cause I am more “forced” to be true to my understanding, if I know that there are witnesses to the process.
Then I think, practically inclined as I am, maybe it would be a little “waste” to hold insights for myself. As soon as I get it I will of course share with others. So we humans are basically designed, beneath all layers of fears. And it also gives me a sense of purpose with the nausea and sour chocolate-and-tuna-regurgitations burning in the throat. And with my growing belly. It is not unnecessarily. There is a certain meaning that I go through this, that even goes beyond my personal development. That is greater than myself. That I seriously meet my cravings face to face, will ripple far beyond the borders of the country. When people from far and wide to tell me how much it meant to them to have a door opener in just the nick of time, then my choices are all of a sudden very simple and crystal clear. I suddenly understand that it is that is to experience my own ability inside. And I am very clear about why I’m sitting here in the middle of the night writing. And I even perceive my own value for a scond or two…
Love.
***
The grips of the cravings takes expressions of “nice things” like watching tv / movie or read a book in combination with constant ingestion of sandwiches and sweets. Tonight was a television series where an alcoholic woman, against her will, put her fingers on a wine bottle. After great doubt she finally pours herself a glass anyway, pulls it towards her mouth, struggling to the last to not give in … But she takes a sip. And at that point I rose at the same moment (after my 2 day internal struggle) and picked what currently was available in my stash – marzipan, dark chocolate, a half old chocolate santa claus.
Okay, I give in. I revel. Yes, I’ll probably actually allowed to call it binge eating, anyway compulsive for sure. (The confession.) I have never rated it like that before. On the surface it probably seems quite calm. Yes, even cozy, curled up on the couch with a blanket, a good book and a cheese sandwich. As I said the ego really know how to disguise themselves in the most well-adjusted costumes. But inside of me there´s a war going on. My soul knows that the so-called “cosiness” keeping me from living fully. Prevents me from living fully out and experience togetherness and community. The adaptation and individualization are tight close together. That is why we are shattered one by one in our little boxes for lodging, for it is only in the separated state that it is possible to adapt the man. Together we are much too strong.
The so-called cosiness in your living room, with the cheese doodles to the left and the other snacks on the right, has a far too high price. We sell out our souls for a cheese doodle or a cheese sandwich. Or no, by the way, not one cheese sandwich, but rather a seven-eight. But even if I had a thousand and a thousand cheese sandwiches and bags of cheese doodles, you’ll have to admit that it is a miserable price for a soul. But in fact we put ourselves on sale so badly that we even pay for the filth.
At least I do not vomit. The body seems to have some sort of limit anyway, so it stops just before it’s time. Know that the line is there. But cardia can not keep tight, so the sweet little regurgitations seeps through as a last little bonus caramel. Or maybe a farewell greeting. Or why not a goodnight kiss. Either way, I intend now to make peace with gluttony inside of me. Make peace with indulgence as a phenomenon. It’s your turn now, baby! Okay, I can not fight you away, I can not strangle you, I can not wanting you away. So I must simply accept that you are there, but I’m not going to fatten you more with my fear of you. I´m gonna leave you there as a cat. And tomorrow is a new day and we’ll see what happens. And my big trump card is that I now know how I can be HAPPY and satisfied no matter what happens.
Stina Solstråle
Och när kroppen är glad, så är det bara till att njuta och surfa på den vågen så länge den varar. Tills nästa utmaning kommer. Och då är det bara till att åter insistera på denna gudabenådade inre nöjdhet med allt som är.
